Det var igår det… Herre min gud vilka kötider! Så här var det.
Jag lagade mat till Elsa medan hon åt sin lilla förrätt bestående av några vindruvor och en sån där liten riskaka för barn. Rätt som det är gör jag hur hon börjar hosta lite, men att hostan är utan kraft eller vad jag ska säga. Jag ser paniken i hennes ögon och jag märker att hon inte får luft. Eller lite luft får hon säkert, men nått sitter ju ivägen. Riskaka. Hon får inte bort biten själv och jag känner paniken komma. Jag lyfter upp henne och sätter mig på en stol. Jag lägger henne över knäet och dunkar henne i ryggen. Bestämt och som en knuff uppåt precis som pappa lärt mig. Och då kommer det upp något och hon kräks till lite grann. Så. Andas. Jag var en dunk ifrån att ringa 112. Elsa får luft igen och vi båda kan sansa oss. Jag ringer sjukvårdsupplysningen som tycker att man ska åka in för att kolla upp henne. Så vi åker. Väl på Astrid Lindgrens finns det två slutet att gå till. Vi går till närakuten. Där får vi köa ungefär en timme eller lite mer och när det väl blir vår tur berättar sköterskan att det är jättebra att vi kommit in men tyvärr har vi gått till fel akut. Vi går till den andra och får börja om vårt köande. Vi får träffa en sköterska ganska snabbt och blir inskrivna i väntan på doktorn. MEN, det blev ju aldrig vår tur. Pappan åker hem och hämtar välling och sånt. Vid 22 får vi en ny bedömning av en sköterska (vi åkte in vid 18, strax efter kanske). Hon får inte säga att vi får åka hem, men vi får ju avväga själva. Elsa levde loppan i korridorerna och var inte ett dugg allmänpåverkad. Jag tog beslutet att åka hem. Hade vi stannat hade vi fått vänta minst 4 timmar till. Minst. Sjukvården behöver utökas…
Kvällen som spenderades på Astrid Lindgrens barnsjukhus…
1
