Jag börjar oroa mig…

Nu är den här. Ångesten. På riktigt har den gripit tag i mig och vägrar släppa trots att jag gör allt som står i min makt att förtränga. Jag är på semester i ett paradis med min underbara familj, kan jag inte bara vara i det just nu? Tydligen inte. Verkligheten börjar komma ifatt mig. Vi har ett par dagar kvar här men sen börjar det, det där som kallas vardag. Om en dryg vecka ska jag lämna mitt barn längre än några timmar för första gången, jag kommer då sluta amma (mer eller mindre i alla fall), jag ska börja på ett nytt jobb och jag kommer säkert vara jetlaggad på det. Det är ganska många stora förändringar i mitt liv som sker på en och samma gång och jag känner mig inte redo för det. Inte alls faktiskt. Ångest.